Peter David


Under våren 1997 påbörjade jag mitt Sisyfosarbete med att fylla upp Kungliga bibliotekets magasin under Humlegården. (Speciellt glad blev jag när jag upptäckte att en av mina böcker, Asmerulda, låg och myste pärm vid pärm med en bok av Tage Danielsson. Tänk vad den får skratta åt min bok när de kurar skymning under högläsningskvällar!)

Egentligen ska inte författare behöva visa sina foton här på sajten för att bli uppmärksammade. För er som inte vill se bilden kan jag berätta att jag är femtifem år, är brunögd och att mitt sextioprocentiga hår är gråsprängt.

Jag är medlem i Sveriges Författarförbund, men anser mig bara vara författare efter klockan 17.00 ity jag ännu inte kan försörja mig på skrivandet. I övrigt är jag examinerad mattelärare, levde som IT-konsult i mitt förra liv.

Familjen och jag lever ett fridfullt sollentunskt förortsliv med radhus och bil. Och visst älskar jag att få e-post!

Jag ställer gärna upp i skolor eller håller andra föreläsningar angående judendom eller skrivandets hantverk. Lite mer personalia finns att läsa på min "riktiga" hemsida.

Men nu till böckerna! Vi börjar med färskvara.

Du vest lebn, du vest libn Sånger på jiddisch

Megilla-förlaget, 2007, ISBN 978-91-89340-32-9, 200s ringpärm

Fastän jag bara gjort boken "till hälften" är jag mäkta stolt över denna andra sångbok på jiddisch som Lennart Kerbel och jag har producerat. Vi samlade sånger, fick ner dem på notpapper och lät illustera boken.

Inte helt lätt måste jag erkänna att knåpa ihop texter på jiddisch till mina tre sånger som kom med i boken. Först ska den passa till musiken, sedan ska allt rimma, gärna radrim dessutom.

Smakprov
(Text: Peter och Lennart, Musik: Peter)
Du vest lebn, du vest libn
vi a shtern far úndzer dor,
un mir fréien zich in éinem noch a jor
Du vest zíngen, es vet klíngen
óder shréklech óder shein,
zing in shtimen béser
vi du zingst aléin!

Kénstu machn az dain klénster brúder
chapt zich oif un kvelt,
veln ále zich derfréien oif der velt.

Liúlinke, leb!
Liúlinke, lib!
Men vart nor oif dir,
men vart nor oif dir.

Du ska leva, du ska älska
som en stjärna för vårt släkte,
och vi gläds tillsammans än ett år.
Du ska sjunga, det ska klinga
antingen hemskt eller vackert,
sjung i stämmor hellre än
att du sjunger ensam!

Om du kan få din minsta broder
att vakna upp och stråla av glädje,
kommer alla i världen att glädja sig.

Älskade, lev!
Älskade, älska!
Man väntar bara på dig,
man väntar bara på dig. 

Jiddisch-Svensk-Jiddisch ordbok

Megilla-förlaget, 2005, ISBN 978-91-89340-26-4, 500s Inbunden

Definitivt den tyngsta bokproduktionen, inte bara dess vikt. Detta lexikon har fått mycket goda recensioner och är inköpta till alla namnkunniga bibliotek. Sålt bra, har den också. :-)

Ordblomma

Megilla-förlaget, 2005, ISBN 91-89340-27-2, 145s häftad

Varför är det bara hypade svengelska datatermer som får spridas i Sverige? Vore det inte bättre om ålderdomliga älskade ord och uttryck fick en renässans?

Växten Ordblomma åtog sig att leverera några sådana ord till femtonåriga Sarita. Hon och hennes klasskamrater började sprida dem. Plötsligt runkade allt och alla. Diskobrudarna blev med ens junoniska. Och vem kunde bispringa projektledaren Sarita när allt började gå överstyr? Jo, Pierre, den uppvaktande kavaljeren.

Det vackra omslaget är signerat av en annan medlem i författarsällskapet: Heidi Jergovsky.

Pappa Jan hade lånat sin dotters nygamla ord för en artikel till en personaltidning:

– Papp-a-a-a-a!
De fyra a:na i slutet lät inte riktigt likadant som i torpet. Falsettonerna skar sig i en annan klangfärg. Men nog var ljudstyrkan tillräckligt hög för att pocka på uppmärksamhet. Tre gånger fick Sonja be sin dotter att ta det lugnt, annars gick det inte att förstå ett endaste ord av vad hon sa:
– Rubriken: jobsposter.
– Just det. Nya positioner, nya poster på jobbet. Man stavar jobb med ett b numera, det är vi datagubbar vana vid.
– Jobspost kommer från Gamla testamentet, från Jobs bok, och betyder »dålig nyhet« eller ett olycksbringande besked. Så hela din artikel har rubriken Dåliga Nyheter!
Mamma bad dottern fortsätta, lugnt och stilla.
– »Till vårens sista personalmöte hade vd:s kära hustru anordnat en frugal måltid, som alternativ till de goda tårtorna från bageriet.« Frugal!
– Ja, vad skriker du om? Hans hustru Majken – hans fruga –hade dukat upp ett fantastiskt smörgåsbord. Alltså var måltiden frugal!
Liten blek flicka viskade fram orden:
– En frugal måltid är en mycket enkel måltid. Minns ni att vi åt bröd med yoghurt när vi målade förra veckan? Det var en frugal måltid!

Marranerna

Megilla-förlaget, 2004, ISBN 91-89340-20-5, 168s inbunden

Det hela började med en pristävling - den som jag inte vann - om en historisk ungdomsroman. Istället förädlades berättelsen till dagens utgivna version.

Handlingen utspelas på två plan: En svenskjudisk familj åker på badsemester till Spanien. Där kommer de i kontakt med marraner, ett folk som under medeltiden var judar, men som döpts och blivit kristna. Familjens tonårspojkar väver ihop en berättelse om hur det kunde ha gått till att leva som marraner och om hur judar tvingades lämna Spanien år 1492. De båda berättelserna i boken kommer allt närmare varandra ...

Personligen är jag (förutom textmassan) mycket nöjd med omslaget som har gjorts av konstnärinnan Marta Mund.

Visserligen var det Jom Kipur denna höstdag, men alltid fanns det någon orsak att strunta i helgdagen, att inte fasta som man borde. Josés huvudsakliga skäl var att han inte vågade trängas i en fullsatt synagoga med tanke på brandrisken. Minnet av tjugosju ihjälbrända trosfränder plågade honom i stort sett varje natt; på en vecka hade synintrycken inte hunnit raderas bort. En annan viktig orsak till att José arbetade som vanligt var att han inte behövde fasta för att skänka Gud sin uppmärksamhet. Tvärtom, för José var det en fråga vilka dagar som han i stället kunde äta. Om det bara handlade om svält, firade han Jom Kipur nästan varje dag numera.

Och det där med Gud, vad ska man säga? Det fanns nog ett och annat att säga till Honom om man fick möta Honom någon gång. Från att ha varit ett stort, duktigt och omtyckt folk i kanske tusen år på Iberiska halvön, hade judarna nu blivit slaktoffer. Antingen slaktades deras kroppar, eller deras tro. José var förtvivlad och han fattade ingenting!

Där gräset är som grönast

Megilla-förlaget, 2000, ISBN 91-89340-05-1 , 168s, häftad

Anna Dunér och jag brukade diskutera diverse judiska & kristna frågeställningar. Eftersom vi båda var författare, ordbehandlade vi våra tankar och skapade så en novellsamling. Och hur har vi formellt skrivit boken? Jo, vi har turats om med korta scener eller så har vi skrivit någon boksida var. Vi har kritiserat den enes rader, rättat den andres kommafel och produkten blev litterär ekumenik på högsta nivå!

Hur mår en rabbin som just har delat ut sista smörjelsen? Hur omskär man ett gossebarn, när ena föräldern säger nej? Hur påverkar ersättningskosmetologin marknadsföringen av en salva i en världsvid väckelse? Är en kristnad jude mottaglig för Kadishbönen decennier efter sin begravning? Kan de tala med varandra, en jude och en katolik, båda med avsikt att konvertera? Var är gräset som grönast för dem?

Författarna har inte alla svar till hands. Vid ett tillfälle fick de faktiskt låta Gud själv avgöra en knepig fråga.

Anna Dunér för fram det kristna tänkandet med kärlek och klokhet. Hon är nionde generationen katolik i Sverige. Sedan sex år är hon en omtyckt barnboksförfattare, främst med böckerna om Emilia. Det står även bibliotekarie på hennes visitkort.

Exempel på vinmättad ironi från en rabbin som diskuterar med en präst om Jesus höll koscher:
- Skulle han kunna be sin mamma Miriam att grilla den saftiga vildsvinssteken i ugnen till lördagslunchen, eftersom pappa Josef och han själv tagit ett extra arbetspass i snickarverkstan på sabbatsmorgonen och behövde lite rejäl mat? Skulle hans fiskarkompis Petrus komma springande med friterade bläckfiskringar och nykokta havsräkor till grabbmiddagen om fredagskvällarna?

Och här en judisk dam i färd med att konvertera till katolicismen:
- Vad jag försöker att säga är att vad vi än tar upp så hittar vi en motsvarighet i den andras religion. Jag håller på att bli "tvåspråkig". Jag har fått lära mig att man som kvinna bör rena sig efter sina perioder. Jag kan förstå den kristna reningstanken i dopet och i vigvattnet utifrån det. Jag har fastat och bekänt mina synder på Jom Kipur. Därför kan jag bejaka den kristna fastetiden och biktens mysterium. Jag har vördnadsfullt känt det centrum som Tora-rullarna utgör i synagogan. På ett liknande sätt begriper jag att tabernaklet med det förvandlade brödet är den katolska kyrkans centrum.

Sonat för tre

Megilla-förlaget, 1999, ISBN 91-89340-02-7, 232s , häftad

Om nazismen i Tyskland finns mycket att säga. Och det jag ville ha sagt med denna dramatiska roman är att dagens moderna tyskar inte ska ställa till med sammankomster och fester dit krigets judiska offer inbjudes. Gottgörelse? Nej, tack. Men hur som haver, tre svenska judiska män i sextioårsåldern blev inbjudna av sin barndomsstad i Tyskland. Och de åkte ner för att möta både dem som gjort gott - och ont. Vistelsen där blev som en veckolång konsert, där musiken gjorde de mest oväntande vändningar. Lite av allt detta finns kanske även illustrerat på bokens framsida.

Det förekom emellertid en pinsam incident som måste berättas. Medan de satt och väntade på huvudrätten, hade man ställt samman ett litet program uppe på scenen. Alla ditresta gäster skulle hyllas med en egen dedicerad melodi. Dessutom skulle gästen ifråga stå på podiet och dirigera orkestern. Lite dum och nervös som han var, viskade Leopold förfärat till Joachim att just han måste göra det, musikläraren! Efteråt begrep man att orkestern spelade rätt, oavsett hur man agerade. Toastmastern hade valt att presentera dem i bokstavsordning, 'för att ingen gäst ska anses förmer än den andre'. Ovan nämnde professor fick inleda och han hade studerat och bott länge i Wien, så Geschichten aus dem Wienerwald föll på hans lott. Publiken - och två tredjedelar av bröderna - njöt av underhållningen. Ännu mer roande var det när Joachim steg upp på dirigentpulten, Benjamin gissade på "Ack Värmeland du sköna", men han borde inte ha gissat alls.

Orkesterledaren kliade sig i håret och klagade över hur svårt det var att hitta en svensk melodi.
- Men vem var det som band Sverige och Tyskland samman med musikens sköna band om inte die Zarah, Zarah Leander! Zarah, vår kära hjältinna från den vita duken, Zarah med den mystiska mörka rösten. Det är en ära för mig att få presentera vår egen lilla Zarah. (En utklädd man.) Herr Friedmann ska nu hjälpa oss att minnas henne. Mina damer och herrar, "Davon geht die Welt nicht unter"!

Joachim bör endast bli sedd och beskriven bakifrån. Hans byxor syntes fladdra som ett segel i storm och dirigentpinnen klarade inte av den enkla valstakten, bara lite meningslös fäktning i luften; säg att han stack små hål i luften. Men publiken tjöt av upphetsning åt imitatören och åt Joachim, och allsången höll på att lyfta tälttaket. De slanka benen med nätstrumporna rörde sig lika sensuellt och upphetsande över scenen, som när den riktiga filmdivan en gång i tiden eggade nazistledarna till stordåd.

Asmerulda

Megilla-förlaget, 1998, ISBN 91-973154-6-X, 92s häftad

Än i dag vet jag inte om jag skrev en barnbok eller en bok för vuxna. I vilket fall som helst har jag hört representanter ur varje generation gapskratta åt denna "moderna Pippi Långstrump" (BTJ:s recension). En liten förortsflicka försöker helt enkelt att förlänga sin barndom genom att ställa tillrätta det som är fel i vuxenvärlden. För er som gillar tankenötter kan jag berätta att i texten finns insprängt "spår" till många av rikets kändisar. Hon ser ut ungefär så här enligt konstnären Jörgen Hammar.

Scenen är en liten förortsskola, examensdagen i en förstaklass ... Under tiden hade papporna packat upp sina dyrgripar och de hade samlats i en klunga för att visa upp sina nyinköpta telningar eller åtminstone odla sin avundsjuka. De tekniska orden haglade genom luften och ända bort till Asmerulda kunde man höra konstiga ord som "haj-åtta" och VeHåEss. Och inte kunde man rimma på dom ens!

Så hördes fröken ringa i sin skolklocka och alla tjugofem karlarna rusade fram med sina kameror och stativ. Den längsta och starkaste pappan hördes plötsligt skrika till:
- Ve och fasa, det går ju inte! Barnen kan inte stå så! Då får vi solen i ögona och alla kameror har inte motljuskalibrering! Barnen måste ställa sig därborta, längs husväggen.
Asmerulda kunde se frökens vitkalkade ansikte; vitare än husväggen, en ovanlig men intressant syn! Fröken blev också tvungen att vända på sin tramporgel.
Papporna var ju som sagt upptagna och de nyss ditkomna mammorna hade sinsemellan börjat gräla om barnens kläder. Måste barnens kläder vara vita? var den heta frågan.
Efter en kvart hade alla pappor ånyo ställt upp sina aggremanger i ett långt led framför barnen (mammorna och mormödrarna kunde förstås inte se något alls, men de skulle säkert få se filmen sedan). Nu var det Asmeruldas pappa som skrek till innan barnen ens hann börja sjunga.
- Nej nej, skolväggen är vit och barnen har vita kläder, jag vet inte hur vitabakgrundskompensationen fungerar! Jag köpte kameran alldeles nyligen!
- Och jag har inte ens vitbakgrundskompensation på min kamera, nästan grät Osquar G. Carleséns pappa.

Alla tjugofem pappor och tjugosex stativ (Nisses pappa hade två) samlades i en klunga igen och gav varandra goda råd och man läste högt ur varandras instruktionsböcker.
Medan mammorna skröt om sina vita klänningar och nypressade pojkbyxor, sprang fröken som en jojo mellan skolgården och klassrummet. Något tekniskt snille till pappa hade kommit på att om man tände några skrivbordslampor och riktade ljuset mot den vita väggen, så skulle nog de vitabakgrundskompensationslösa kamerorna klara sig. För om inte husväggen var sjukhusvit utan finskaflagganvit istället...

Annas hemlighet

Megilla-förlaget, 1997, ISBN 91-973154-2-7, 248s häftad

På sätt och vis mitt flaggskepp. Berättelsen om den judiska unga kvinnan, som räddades till Sverige 1945, och som "gömde sig" i en trygg norrländsk by har inte lämnat läsarna oberörda. Jag fick just höra att en läsare indentifierade sig så starkt med romanens Anna att hon har boken under huvudkudden. Boken tar också upp assimilation och främlingsskap bland Sveriges judar.

Man kan nog lugnt påstå att den judiska identiteten inte var det mest kännetecknande för de två huvudpersonerna framme vid koret vid julottan; det lilla Jesusbarnet i krubban respektive fru Anna Johansson.

Ovanstående mening ger säkert upphov till frågor och analys, men inledningsvis räcker det med att redovisa de olika adjektiven i hennes familj på ett enkelt sätt, i svart och vitt.
Svart - Annas kolsvarta hår med tonade slingor i, hennes mörka högtidsklänning, hennes lätt svärtade ögonfransar.
Vitt - maken Martin, en blond svensk, fortfarande med ett ungdomligt anlete.

Deras två söner valde de flesta av pappans gener. Pär uppmanades att utnyttja förstfödslorätten till att försäkra sig om kroppsbyggnaden, religionen och kulturen samt sina namn, medan Sven anammade en del av mammans attribut, eftersom Pär redan tagit all den ljusa färgen till håret och allt det blåa för ögonen.

När de blickade bakåt i tiden genom sina olikfärgade ögon kunde de se de oändliga snötäckta fjällvidderna där deras anfäder med sina vindpinade ansikten bott, de gamla och fria. Men dolt av den blinda fläcken i ögonen kunde bröderna aldrig se de nu förintade judiska byarna med smärtan, glädjen, traditionen, Toran och rabbinerna, 's brent brider, 's brent.

Anna var solist i kyrkokören. En sådan genomträngande, klar, men ändå varm röst den kvinnan ägde! Ända sedan slutet av fyrtiotalet hade hon sjungit psalmen "Gläns över sjö och strand" vid julottan. Sedan Pär fått luft i lungorna i trettonårsåldern, hade han ackompanjerat mamman på sin trumpet. Bredvid den stolta pappan satt Sven och bakom dem fanns hundratals kyrkobesökare.

Gränsfolket

Megilla-förlaget, 1997, ISBN 91-971941-7-4, 142s häftad

Ens debutbok har väl alltid den bästa platsen i ett författarhjärta? Och med denna novellsamling försökte jag spegla det judiska Sverige: Hur vi judar beter oss, vad vi gör och tänker - och vad vi inte borde göra. I min författarnit gick jag så långt att jag även gjorde omslaget.

Lyssna på Lennart när han försvarar den judiska kulturen med fläskkött! Stötta och trösta Yossi, när han får det svårt! Njut av (eller avsky) vad som försiggick på ett konferenshotell! Skratta åt Sonjas intervjuteknik och höj näven mot Holgers plågoandar. Läsaren får också lära sig hur man uppfyller lagen om Zattaglim. Fira jul med familjen Gross eller sitt ned runt sederbordet och fira påsk med Adam. En sak till, ni kommer inte att känna igen sonen Leib efter operationen!

Antologier

Vudya Kitaban Förlag 1997-2003

Under mina författarår har jag varit medlem i Sollentuna Författarsällskap. Förutom våra publika arrangemang producerar vi regelbundet antologier med prosa eller lyrik.

Visst var jag stolt när jag lät Asmerulda presentera sig i Om orden fattar eld. Och Thordwald, fjortonåringen som undervisade sin invandrade flickvän i svenska - med egna påhittade ord, ja han höll till i Ordgärningar. I antologin Slaget vid Rotebro blev vi ombedda att utgå från gamla tidningsklipp från anno dazumal. Min berättelse handlade om hur en dygdig jungfru ansökte om ett stipendium, som tack för denna typ av lefverne. Trånande kärlek blev även mitt tema i Det går an - igen! som för övrigt utkom i slutet av 2003. Antologin Möten - ordsatta bilder är unik på sitt sätt. Vi författare mötte konstnärers verk och tycke uppstod mellan det skrivna och det målade. Mitt "möte" var mellan de spanska erövrarna och lokalbefolkningen i Sydamerika. Hösten 2007 födde antologin Sollentunabor till mångas glädje. Vi författare åtog oss att gestalta en okänd, välkänd eller ökänd Sollentuna bo. Mitt första bidrag handlade om ordförande Ingwars okända karriär i Polen och mitt andra bidrag blåste liv i en 1300-talsbonde vid namn Klemens.

Vidare har vi gett ut två diktantologier.Är jag poet??? Nej, men jag har alltid skrivit visor, och några av dessa sångtexter går att läsa i När tankarna dansar eller i Dagdroppar.

Läs gärna ett par rader om gossen Thordwald eller lyss till han som skrev det.

En kväll framför teven, precis när aktörerna vevar fram eftertexterna efter sin spelfilm, frågar Jelena om det svenska språket inte har några fula ord.
- Du har ju bara lärt mig de allra vackraste, Thordwald!

Han tittar upp i taket och säger att visst finns det fruktansvärda saker att säga på svenska också. Men han menar att ett fult ord också är förknippat med en ful handling. Ett ord är aldrig fult i sig självt. Den fulaste kombinationen som finns i ord och handling låter ganska trivial, klyftvita. Den är egentligen en vitaktig lök - som ser ut som en klyfta eller en tand - som förstör maten, inte bara maten utan även doftglädjen i köket. Inte nog med det, de som fått i sig klyftvita blir opassliga i dagar efteråt. Själagemenskap med andra människor förvandlas till främjelse.

Sedan iscensätter han sin föreläsning genom att sträcka ut händerna och försiktigt ana hennes kinder med fingertopparna; inte den beröring eller det famntag som hormonerna inbjuder till. Jelena lovar dyrt och heligt att memorera detta hemskspunna ord, klyftvita. Den unge mannen gläds därvid, och makar sig halvannan pojkbredd närmare henne i soffan.

Nedanstående verser kommer från visan Så som biet söker sig, där en kvinna beskriver "mannen" i sitt liv: Vill du hellre lyssna till poeten?

Fann du ditt Nirvana? Hann det bli en vana?
Kan du anses förlåten?
För din sångarbana, dör med nedsänkt fana.
Hör hur ungdomen sjunger låten!
Inte hör du väl, nej, att de skrattar åt dig?
På varje fest är du störst, vackrast och bäst!

Stappla fram på en sommaräng,
hitta din forna mannekäng!
Troligen har denna exmaräng
smulats i någon blomstersäng.

Kanske är jag en kvinna än,
framtiden har inte hänt.
Ingen livsledsagarinna, men
värmen från ett element.

Åren var virila för dig,
en gång här, en gång där, som en pendel.
När du trött vill vila hos mig,
finns jag där, som en air av lavendel.

När du trött vill vila hos mig,
finns jag där, men jag är - torkad lavendel!

Kontakta mig om ni vill ha den uppsjungen!

Andra verk av bestående värde ...

Megilla-förlaget 1997-2003

Jag har haft förmånen att hjälpa min förläggare Lennart Kerbel med andra typer av böcker - inte bara mina egna skönlitterära alster.

Först vill jag berätta om Sånger på jiddisch , en bok med femtiotalet älskade sånger på jiddisch, nu översatta till svenska. Jag skrev noterna till sångerna och för att höja bokkvalitén ytterligare, skrev jag även en egen sång. Ett par ord därifrån går att lyssna på här. Vi bjöd även in andra musiker att nyskriva sånger på jiddisch.

Ich hob mameloshn farlorn
vi a bild on farbn getsirt.
Jo, ich hob mameloshn farlorn
ober di lider di zing ich mit glik!
Jag har förlorat mitt modersmål
som en tavla, utan färger, osmyckad
Ja, jag har förlorat mitt modersmål
Men sångerna sjunger jag med glädje!

Ett annat arbete - där mitt namn blev lagrat i Libris databas - var en nybörjarbok på jiddisch, Jiddisch 2000. Jag hjälpte till med bearbetningen av en amerikansk förlaga, medan Lennart skötte översättningen.

Det är nog inte många besökare/läsare som har orkat läsa ända hit. Tack för att just du tog dig tid! Så det minsta jag kan göra för att tacka dig är väl att bjussa på gratis skjuts upp till sidans början igen. Och som redan blivit sagt, du kan alltid besöka min riktiga plats på webben. Men troligen vill du tillbaka till Sollentunaförfattarnas hemsida.