Mary Lindqvist


Det är roligt att leka med orden

Liksom att sätt ett frö uti jorden

 

Orden blir oftast till under natten

Fröet det längtar alltid till vatten

 

Orden blir till en mening ibland

Fröet blir till ett blad i mitt land

 

Meningen kan, om det vill sig, bli vers

Blommor och blad kommer upp härs och tvärs.

 

 

När en vän dör

Dör en liten värld

 

Ett liv klipps av

Tusen trådar brister

 

Försvinner ut i rymden

Du kan inte fånga det

 

Du står med tomma händer

Men kärleken består.

 

Ludmilla

Den här dikten behöver en liten förklaring
Familjen som dikten handlar om är ryssar och de har mycket svårt att få kontakt med esterna. Familjer som jag har kontakt med är de som inte socialnämnden har möjlighet att ta hand om. Det här är självupplevt och har blivit en prosadikt.

 

Sollentuna, Kapellskär, Paldiski

Och jag är i mitt älskade Estland.

 

För mig en vanlig rutt, utan besvär

Men i tullen de svär

- Du har för mycket. Det är för tungt.

 

Men jag tar det lugnt

Jag knäpper mina händer och ber min gamla bön:

- Öppna tullens grind är du snäll

Det är så mörkt och kallt i kväll.


Dagen efter på skolgår´n, jag hör glam och stoj

En skola med hundra ungar har skoj

Då de får kläder och frukt och godis

Det får också in gamla alkis, tillika lodis

 

Kvällen kom och jag var mycket trött

Då kom Ludmilla fram och sa: Väl mött.

Kom hem till oss på en kopp te

Jag tackade och följde me

 

Men i det hemmet fanns ingen lugn eller ro

Barnen var rädda och skrek, må ni tro

- Far kommer snart! Och sen bröt helvetet ut.

fadern kom in. Jag vet, han är en notorisk suput.

 

Han är lång som en basketbollspelare

och bred som en ladugårdsdörr

Jag har jobbat med såna killar förr,

men de vistas nu bak Österåkers dörr.

 

 Barnen grät och skrek i skydd av Ludmillas rygg.

Snacka smörja. Ingen sån familj kan va trygg.

Ludmilla skrek: Mary är här! Akta dig!

Hon skulle aldrig ha nämnt mej

 

- Han blev rasande. Och vid det lage

Han kom närmare och närmare

tills vi stod mage mot mage.

 

Jag titta upp och han titta ner.

Jag behöver väl inte säga mer.

 

Jag såg högernäven hans.

Med den han tagit sin chans

Tio tänder för en månad sen rök

Ur Ludmillas mun och sedan hon stöp.

 

Jag såg på väggen en el-kontakt

Jag tröck och hela huset blev svart.

Jag vänta, jag räkna, ett, två och en halv

Min pacemaker stod stilla

men hela kroppen skalv.

 

Jag ropa högt: Gud är du här?

Jag treva uppför väggen och hitta en kontakt.

Jag tröck. Varde ljus, står det skrivet och ljust, det vart.

Jag repa mod och sa: Tag av dig skorna. Dom där bruna.

Jag tittade på dom. Packade i Sollentuna.

 

Jag knuffade ner honom i sängen, stora karl´n.

Nils Ferlin skaldade om slödder och skarn.

Vad mente han med det?

Vem vet? Vem vet?

 

Jag pekade och frågade: Ludmilla, varför bor du ihop med den?

Hon svara mycket enkelt: Han är min enda vän.

Då han är nykter och ren är han så go och varm.

Då sover jag så gott på hans utsträckta arm.