Ingemar Goliath


 

Senhöstdag

för varje frostnatt

blir björkarna glesare

utsikten bättre

men täta granar

hindrar ännu en fri sikt

mot grannbyarna

 

sydvästvindens kraft

pressar mot husväggarna

östgaveln knakar

spisens sotlucka

skramlar regelbundet till

lufttrycket växlar

Spraksällskap

från byvägskrysset med brevlådorna

lyser det fulgula gatlykteljuset

mödosamt genom yrsnön

svepande förbi fönstren i stugan

skoglundsspisen sprakpratar sällskapligt

uppfordrande till påfyllningsvandring

är vedkorgens skräpiga bottenskyla

huskatten har ångrat sin längtan ut

Glittersnö

nysnön på gårdstunet bländar mina morgonsömniga ögon

i min ansats att se ut genom fönstret mot söder

den rika mångfalden

av solljusets glittrande färgreflexer

i luftiga snökristaller

skapar förhoppningsfulla tankar

om en dag med ljusa möten med goda mänskors glada ögon

om en dag med egna händers lyckligt genomförda verksamhet

om en dag som vid sitt slut känns bräddat meningsfull

Majvår

Från björkar vid ån

dalar, solgenomlysta,

åldrade hängen;

landar i vatten,

i till svärdsliljors eggar.

Flyter. Hur länge?

 

Skräddare löper

knixigt på vattenspegel

med bild av lövverk.

 

Riklig häggblomning,

som just har börjat snöa,

sprider ännu doft.

 

Längtans rosor

på min datorskärm

råkar jag öppna en bild

med fjolårsrosor

av en gammal sort

blommande vid stugans hörn

intill staketet

 

bilden väcker upp

längtan efter sommaren

kommer den nån gång?

solvarma dagar

med många smultronställen

att plocka ifrån